hade hellre valt att skriva om min första "kärlek", väljer helst att undvika det ämnet av några anledningar.
Men here we go! Min första riktiga kärlek var Sebastian.

Vi lärde känna varandra då jag började i Dalskolan, i sexan. Han var då tillsammans med Amanda, det tog slut mellan dem och några dagar senare blev vi tillsammans. Vart massa tjafs och bråk, och vi sa i stort sett upp våran vänskap på grund av en kille, sjukt.
Det höll i en vecka eller så om jag inte missminner mig, kände knappt killen då, men ville gå in på hur det hela började. I ett halvår efter det hatade jag honom, det enda jag kände när jag kollade på honom var hat. En lång tid senare skrev han av en ren slump till mig på playahead, han skrev att han hade börjat få känslor för mig igen och det skumma var att det hade jag också. Vi blev tillsammans på nytt den 13/11-09, var tillsammans över jul och så. Spenderade den julen i england, vårat förhållande var rätt trasigt. Han var otrogen, och massa shit.
Det tog slut.
Den 9/5-10 hade vi båda fått känslor för varandra igen, och blev tillsammans.
Tror dock att det var först då jag var kär i honom på riktigt, vi spenderade rätt mycket tid tillsammans och flera timmar i telefon per kväll. Han mådde rätt dåligt en period, och jag var nere i halmstad. Första dagen får jag ett sms - där det står i princip att han inte har några känslor kvar för mig och att det är slut - fatta, på sms?!. Jag satt där med telefonen i handen, i fullständig chock och kände hur mina ögon tårades. Det förstörde hela min vecka där nere, mådde skit. Kom hem en fredag. Satt bara framför datorn helt paralyserad, åt inte, pratade inte med någon. Orkade helt enkelt inte. Grät floder gjorde jag, kändes som om någonting inom mig var sönder. Jag tog tillslut tag i mig själv (tack vare mina underbart fina vänner) och började jobba mig uppåt. En dag snackade jag med hans mamma på facebook, hon sa att han hade ångrat sig och så. Så jag ringde honom och vi träffades dagen efter, vi var då inte tillsammans. Det var underbart, precis som om ingenting någonsin hade hänt. Vi pratade på kvällen lite om hur vi skulle gå vidare och så, och han sa att han trodde att det skulle vara bäst om vi bara glömde varandra.
Jag vart rätt chockad när han sa det men började fundera, det kanske inte skulle vara så dumt att bara glömma allt. Så det gjorde jag, jag bara bestämde mig för att komma över honom och lyckades. Kände mig så sjukt fri, var en av dom lyckligaste stunderna i hela mitt liv. Jag var helt oberonde av någon.
Han ångrade sig, men då var det för sent. Jag hade gått vidare och startat ett nytt liv.

Om jag någonsin ångrar att jag gick vidare? - aldrig.
Om jag ångrar att jag var tillsammans med honom? - nej, inte alls. Lärde mig mycket.

Kärlek.