För ett år sedan i april, den 4:e tror jag det måste ha varit lov eller något eftersom jag inte var i skolan,  opererade jag bort polyper och halsmandlar, operationen gick bra och jag fick åka hem redan samma dag, dom på SofiaHemmet sa åt mig att jag skulle hålla mig till flytande föda och lätttuggad mat, jag fuskade lite, och på fredagen (11:e) så tuggade jag några chips, vi (jag, lotta , pappa) satt och kollade på teve där nere, jag gick på toa, när jag var där inne kändes det ungefär som att jag skulle spy, så jag vände ansiktet mot toastolen, och spydde. Men jag spydde blod, jag ropade på pappa och Lotta kom, jag trodde att jag skulle dö, jag satt säkert där och spydde blod i 10 min, det kom blod genom näsan också, pappa ringde sjukvårdsupplysningen och kärringen där sa att det var normalt, så jag gick och lade mig, sen vaknade jag och spydde igen, blod igen. Då ringde pappa igen men det var samma kärring som sa att det var helt normalt, senare på natten spydde jag igen, då ringde pappa och han var riktigt orolig, han pratade med en ny tjej och hon sa att vi skulle åka in till Karolinska DIREKT! Jag tog med mig en påse in i bilen, och spydde blod så att påsen blev full och det kom blodklumpar, så jävla vidrigt, vi var framme vid 2-3 på natten, och jag fick lägga mig på en bår och jag fick dropp, jag kommer ihåg att han som vi först fick träffa sa att jag iallafall inte skulle få komma hem ikväll, jag kommer ihåg att jag grät. Jag somnade där på båren, när jag vaknade igen låg jag på samma bår fast i en korridor, så kommer en sjuksyster och skjutsar upp mig till en säng på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Där fick jag dropp och smärtstillande, hade fruktansvärt ont i halsen, hade ju två öppna sår i halsen, spydde säkert en 3 gångr till när jag var där, jag fastade och fick inte äta eller dricka utan bara dropp. Låg där i 3-4 dygn, (de värsta dygnen i mitt liv!) Sen den dagen jag skulle hem så kommer en sjuksyster in med fruktsoppa, men jag hade ingen aptit alls, tanken på mat fick mig att må illa, men de sa att om jag inte åt det där så skulle jag inte få komma hem, så efter en två timmar kanske så var all soppa borta, vi (jag och pappa) går ner till entrén och jag kommer ihåg att jag knappast kunde gå för att jag var så svag.. När vi kommer hem så vägrar jag äta, hade ju somsagt ingen aptit alls! Och jag kommer ihåg att mitt kiss var som vatten, helt genomskinligt, eftersom jag inte fick i mig någon näring eller någonting, men pappa sa att om jag inte åt så skulle vi behöva åka in till sjukhuset igen så att jag fick dropp, för att överleva. Jag skulle ta 3 olika mediciner 3 ggr om dagen, 3 medeciner morgon, lunch, kväll.
Men då började jag äta sakta men säkert, tillslut efter några dagar fick jag tillbaka aptiten och jag kommer ihåg att det första riktiga jag åt var potatismos med currysås, det var det värsta jag någonsin har varit med om!!!

Imorse fick jag ju ett sms från Eva där hon sa att hon inte kommer på gymnastiken, jag frågade varför men hon sa att det var en lång historia och att hon inte orkade ta det nu, sen lite senare fick jag ett sms där det stod att jag skulle få en förklaring hon skrev, att igår kväll hade hennes hjärta slagit dubbelt så fort som det skulle så hon kunde inte sova, så vid 2 på natten åkte de in till SÖS, hon lades in och fick dropp, hon har inte fått någon diagnos men dom har tagit massor med tester och blodprover, hon vet inget utan hon är bara rädd, men hon måste iallafall stanna över natten, hon ska göra hjärt/lung röntgen imorgon, jag vet hur det är att ligga på sjukhus och varken veta ut eller in, bara vilja komma därifrån, det är hemskt, det är det värsta jag någonsin varit med om, jag tror ingen riktigt förstår hur det är, men känslan av att inte veta varför man ligger där? Om man kanske kommer att dö? Man är livrädd!

Jag känner på mig att hon kommer att bli bra, att det inte är någonting farligt, men man vet ju aldrig, det är det hemska...

Kyss.